Washington, the Donald, here I come again

Peter och Emma bor kvar i Washington. SAS hade kampanjpriser på flyg till Washington. Det är kul att resa och jag behöver ju komma iväg lite med jämna mellanrum... såklart att jag drar till Washington igen!

Torsdag 13/10
Resdag; efter en lugn start på veckan blev det såklart lite rusning framåt lunch på torsdagen, inte så att det gick överstyr, men ändå skönt att kunna cykla hem, hämta väskan och traska ner till kvart över tre-tåget från Leksand och bara lämna XL Bygs reklamation till Thomas. Den här gången hade jag fuskat och packat väskan dagen innan så allt som behövdes var att vattna blommorna innan jag gav mig av. Dessutom hade jag tur att min fantastiska BallerIrina åkte med samma tåg till Borlänge, så jag hade trevligt sällskap första delen av resan.

Tyvärr hoppade BallerIrina av i Borlänge och en grinig, gapig gubbe med blåtandsheadset hoppade på. Och låt oss säga så här, utvecklingen av mobiltelefoner och headset är inte är bra för vare sig humör, ljudnivå, omgivningen eller den allmänna stämningen i tågkupén. Men det är ganska kul att tjuvlyssna. Det visade sig till slut att anknytande tåg 2158 från Sala inte var inställt i alla fall och gubben hade inte behövt svära och skrika "fyyyrkant för i helvete" åt SJs automatiska kundservice.

Jag kom i alla fall fram till Arlanda till slut och mitt "hotell", Jumbo Stay!

Nattens inkvartering, ett flygplan! 

Jag ska bo i rum 715 för rum 747 var tyvärr upptaget... 

...men jag är ganska nöjd med min "jet turbine suite", det är motorn till höger som är min.

Rummet är inte mycket större än poddarna på de japanska mikrohotellen.

Utsikten från sovrumsfönstret i min jetmotor var passande nog över en transportväg mellan olika start/landningsbanor så det brummade förbi ett flygplan med lite jämna mellanrum. Jag hade öronproppar med mig så när jag tröttnat på min utsikt var det lätt att somna.

Passande utsikt, det syns lite dåligt kanske men det är ett SAS-plan som kör förbi utanför sovrumsfönstret.

Fredag 14/10; frukost i flygplanet och även om det kanske är lite fånigt så är det samtidigt kul att de har Jumbo Stay och flygplanet-loggan på nästan allt. Jag fnissade lite till frukosten i alla fall och den japanska surfer duden mittemot såg ut att hålla med. Han log i alla fall och nickade intensivt.

Jag gillar detaljerna.

Det är något speciellt med att resa, och även om Ryan Air och Norwegian gör sitt bästa för att omvandla det till vilken tradig bussresa som helst, så är det något speciellt med att flyga. Jag tycker verkligen om känslan av att vara på väg någonstans, att vara i rörelse, på väg till något. Det där att bryta vardagslunken och göra något annat. Samtidigt vill jag såklart inte resa hela tiden, ibland måste jag få komma hem och landa (höhö, landa...höhö) mellan varven, jag har inte bott så länge i Leksand men det känns verkligen som hemma nu och det är skönt att komma hem efter att ha rest.

fniss, det är lite såhär som jag känner för att resa

Det är stor skillnad att resa privat och i jobbet, privat vill jag ha god tid på mig och känna att jag har all tid i världen. Gott om tid att ta det lite lugnt, ta en kaffe eller en öl på flygplatsen, bara sitta och hänga och titta på mina medresenärer, ta den obligatoriska dåliga selfien med flygplanen i bakgrunden och bara ... strosa runt och mysa. Insupa atmosfären.

Den obligatoriska, dåliga selfien i motljus med flygplan i bakgrunden som en alltid måste ta på Arlanda, Det är sen gammalt. 

Pratade lite kort med en farbror i kön till Starbucks på Arlanda om att Bob Dylan fått Nobelpriset, vi var väl lite kluvna; å ena sidan lite kul och oväntat, å andra sidan en vit farbror i hatt. Igen.

Min hyllning, i det lilla, till Mr. Zimmerman.

Sen var det dags att gå ombord på flyget till Köpenhamn där jag skulle byta till planet till Washington, allt resande gick bra och vi landade lite före tiden på Dulles International Airport på fredag eftermiddag.

När man flyger så får man! Bara det är efter kl. 8 på morgonen ... och  egentligen ska det vara en gin och tonic.

Köpenhamn IronMan 2016

Jaha, det blev en IronMan i år igen, den här gången Köpenhamn eftersom det ligger lagom långt bort från Ystad så jag slipper en massa dyra hotellnätter och det är en riktigt snabb, trevlig och bra bana.

Som vi alla vet är goda förberedelser A och O, det gäller att vara noggrann

Lite halvdåligt förberedd pga dåligt väder här i Leksand så jag har inte tränat så mycket som jag behöver, jag tar mig ju inte ut när det är kylskåpskallt ute och regnar i motvinden. Jaja, SM i Lama Ursäkter, jag vet ... men ändå. Det är roligare att träna ute när maj månad är solig och torr, det är sen gammalt.

Hoppsan, jag var visst inte ensam på tävlingen. Här hinner vi riktigt umgåååås i kön till incheckningen

Starten var lite klöddig. Jag är för en gångs skull ute i god tid och har säkert en kvarts marginal till starten kl. 07.00 när jag står vid min 1.10-1.20-stolpe, då det plötsligt är någon som tar skylten och traskar iväg med den… jaha, tänkte vi som stod där, undrar vart de ska? Ska vi följa efter eller stå kvar? Det kom inte riktigt någon information i högtalarna och det var inget man pratat om på ”Race briefingen” heller så förvirring var total. Det visade sig att vi skulle följt efter.

Jag gillar idéen med rullande start, en slipper trängas och boxas de första 2-400 meterna i vattnet och får bättre plats till att simma i sin egen takt men nu hamnade jag långt ner i kön i stället och det tog lång tid att komma fram till starten. Det gör å ena sidan inte så mycket att starta kl. 7.30 istället för 07.00 men det blir ändå en ½-timme där man bara står och väntar och försöker hålla igång armarna lite grand. Jag kan tänka mig att de som värmt upp i vattnet och jagats upp på land av speakern var lite irriterade.

Men annars gick simningen bra, inte riktigt så snabbt som jag hade hoppats men det var ganska dimmigt så det var svårt att se vart man skulle. Å andra sidan en enkel bana så det var bara att ge järnet och simma så fort som möjligt så jag kanske bara skulle tränat lite mer…
https://connect.garmin.com/modern/activity/1315517721

Min tid: 1h18m50s
Patrik Nilsson: 47m53s

Som vanligt växlar jag inte riktigt lika snabbt som proffsen men 9m15s är lite för länge trots att våtdräkten klistrar fast så att en mest står och hoppar jämfota och flaxar med armarna som en arg 7-åring. Till slut fick jag ut armarna i alla fall och kom iväg på cykeln.

När man väl har skumpat klart och knixat sig ut ur stan är cykelbanan i Köpenhamn väldigt vacker. Den börjar med att man cyklar norrut längs med Östersjön och verkligen njuter av utsikten och solen som går upp … efter ett tag insåg jag att det skulle bli en varm dag och njöt kanske inte lika mycket av solen men det var fortfarande vackert. Någonstans där ute i dimman fanns Ven och i höjd med Humlebæk svänger man av inåt landet och cyklar genom småbyar i ett vackert, lätt böljande landskap. På andra varvet är det riktigt varmt och jag börjar fundera på löpningen, försöker dricka så mycket som möjligt men som vanligt är sportdrycken utspädd till nästan homeopatiska nivåer. Lite lätt irriterande faktiskt. Får inte ner mer än 4 energibarer heller så även om cyklingen går bra, jag kan trampa runt benen utan större ansträngning och ändå ligga på drygt 30km/h i snitt, så känns det redan nu väldigt varmt och det kommer att bli jobbigt att springa.
https://connect.garmin.com/modern/activity/1315517741

Min tid: 5h47m22s
Patrik Nilsson: 4h14m15s

Men fy fan. Det är den korta versionen av löpningen, men fy fan. Varmt och eländigt som in i bängen! Det här kvalar nog in som en av de jobbigaste marorna jag sprungit, det kan vara nån Stockholmsmara som kan konkurrera när det varit vinter hela våren och sen slår till med sommarvärme precis på loppet men inte annars.
Vid växlingen, som inte var blixtsnabb direkt (6m32s) sörplade jag i mig en ½-liter resorb och en gel som vanligt så de första 2-3 km känns ganska OK. Det är mycket folk, jag hör hur vinnaren Patrik Nilsson är på väg mot mål och publiken är verkligen med på noterna och hejjar på. Första stoppet kommer också ganska direkt efter starten så jag kan norpa åt mig 2 svampar med kallt vatten … men det hjälper inte så mycket. Pulsen drar iväg, andhämtningen ökar men det händer liksom inget, jag blir bara tröttare och varmare så nästa stopp står jag kvar en stund och slabbar med vatten, doppar svamparna 2-3 gånger och klämmer ut över huvudet. Det hjälper ett tag men ganska snabbt blir jag varm igen.
Det här kommer att bli en lång dag.
Efter bara 4-5 km blir jag tvungen att ta en gåvila i skuggan, drar i mig mer energi och hoppas att det ska hjälpa men det ger inte riktigt någon effekt. Gnetar vidare i survival mode bara och försöker glömma allt om tider och att hinna i mål på en viss tid.

På något av varven, jag minns ärligt inte riktigt vilket så trött var jag, står Brian, en kompis på Ejendals och hejar. Humöret hoppar genast upp en stund.

På andra varvet funderar jag på att ta ett dopp vid Kalvebod brygge, bara snöra av mig skorna och ta av strumporna och plumsa i. Men det är stegar för att komma upp igen och jag skulle antagligen bara få kramp och ligga kvar i vattnet som en sköldpadda på rygg…eller nått…så jag låter bli.

Vattnet lockade på Kalvebod brygge men jag vågade inte hoppa i. Jag hade antagligen aldrig kommit upp igen.

Sen dör min Garmin, jag har varit ute så länge att batteriet tar slut. Det känns ju sådär. Efter en halv evighet, eller nästan 6 timmar(!!!) hasar jag i mål. Det känns lika fantastiskt som de andra gångerna och jag är verkligen stolt och lycklig … men det gnager lite ändå att klappa ihop sådär på löpningen.

https://connect.garmin.com/modern/activity/1315517765

Min tid: 5h44m

Patrik Nilsson: 2h43m14s

Min tid totalt: 13h05m59s
Patrik Nilsson totalt: 7h49m18s

Pizza och glass, fikat man bjuds på efter loppet är m a g i s k t bra. 

Under övrigt värt att notera kan vi se att jag bättrat på cykelbrännan.

Målgången dagen efter. Vi ses i Sydafrika nästa år!