Roadtrip USA - Den magiska resan Måndag 7/7

Larmet ringer kl. 05.55 på det ljuvliga Heathrow Lodge precis utan för Heathrow flygplats och, tjohoo vad härligt att vakna upp i detta vackra etablissemang. Nåja, opp och hoppa lilla loppa, ingen anledning att ligga kvar och dra sig i alla fall så det är lika bra att gå ut och vänta på bussen.

Heathrow Lodge, japp, lika mysigt som det ser ut, men bi-bi-billigt i alla fall ...

...så mysigt att man lika gärna kan stå här och hänga en måndag i grisottan

När jag kom ut i morgonkylan kom jag på mig själv med att inte ha packat någonting alls i handbagaget som jag skulle kunna ha användning för om min stora väska skulle komma bort eller bli försenade. Oj vad orutinerad jag kände mig när jag stod i shorts och t-shirt och armarna knottrade sig, det var ren tur att jag i alla fall fick med mig en långärmad tröja som jag kunde ta på mig. 

Buss 423 dök upp lite lagom storstads-sen som förväntat och efter det gick allt väldigt smidigt, ett stopp mellan hotellet och flygplatsen bara, inga problem att hitta Terminal 5, smidigt att checka in väskan (Brittish Airways är väldigt bra och väldigt trevliga), smidigt att ta sig igenom säkerhetskontrollen (på Heathrow! Jag har hört så många skräckhistorier att jag nästan blev lite besviken, fick behålla skorna på och allt), smidigt att hitta frukostställe ... allt gick sådär smidigt så att man blir lite nervös, när spricker det och när det väl går snett hur illa blir det?

Det är det jag alltid sagt, man ska resa lätt packad ... första reklamskylten jag möts av på Heathrow.

Men jag nöjde mig med en balja capuccino, Amerikansk storlek på den kommer jag upptäcka. Japp, det är en vanligt bläckpenna i förgrunden.

"Mitt" flygplan på marken, jaaa, jag vet men det hör till att ta kort på flygplanet. Sådetså.

Jag har aldrig riktigt förstått hur man tänker med automaterna på toaletter. TicTac? Varför måste man vara över 18 för att få köpa vibratorprylen? Många frågor bliiiir det.

Men allting gick över förväntan faktiskt, det värsta som hända var att den lilla bilen som ska dra ut planet på start/landningsbanan var trasig, eller som vår väldigt brittiska kapten sa "everything nowadays has a computer, as does our little tugtruck, and right now the computer says Noooo". Det enda det innebar var att vi fick vänta en kvart på att de skulle bogsera bort den lille "tugtrucken" och jag var inte den enda som tänkte på Bärgar'n i det ögonblicket kan jag avslöja. Den lille grabben i sätet framför berättade väldigt övertygande för sin mamma att Bärgar'n skulle gjort ett mycket bättre jobb än den nya, moderna, datoriserade "tugtrucken". Vi kom iväg lite sent alltså men ingen större fara och sjäva flygningen gick också väldigt smidigt, 10½ timme går fort med två filmer och en tupplur emellan.

Vi var i alla fall två ombord, 5-åringen i raden framför mig och jag, som var övertygade om att den här grabben hade knuffat flygplan bäst.

Flying the friendly skies, flygresan över Pölen gick snabbt och smidigt

Väl framme på LAX klev plötsligt en av tulltanterna som guidar/vallar flocken med resenärer fram till passkontrollen fram och tog undan en remsa på avspärrningarna och sa "five people, only five people can come this way. You sir" sa hon, spände blicken i mig och pekade,  "one". Glatt överraskad traskade jag iväg och tänkte att min tur håller i sig ... men på vägen hann jag börja tänka, tänk om vi är slumpmässigt utvalda och vips så står jag där med en tulltjänsteman som drar på sig gummihandsken med en smäll ... men nä, vi fick bara gå till en annan kö och efter att tullaren frågat om jag hade någon mat med mig, jag svarade "does winegums count", och fått en grinig blick tillbaka så fick jag gå igenom utan knot. Tips från coachen: försök inte skämta med amerikanska border control.

My pick up crew på LAX!

Och där stod de, min "pick up crew", Emma och Anna med en skylt i handen precis som sig bör.

Tjohooo! Los Angeles, here I come! 

Eller ... Lilla bussen som kör till Hertz parkering, here I come. Resefamiljen (Emma, Åke och Anna) hade redan förberett allting eftersom de flög från Florida och landade några timmar tidigare än jag så det enda jag behövde göra var att skriva på ett gäng papper (de gillar papper här) och sen drog vi iväg. Vi utforskar Los Angeles några dagar i slutet av resan innan vi flyger till New York istället.

ååå, vilken var VÅR bil, vilken hade Resefamiljen valt?

  nä, det blev en svart Mazda 5 istället.

Jag började köra och det tog en liten stund innan vi hittade fram till en väg som också gick bra, vi (eller mest jag eftersom jag satt bakom ratten) missade en avfart eller nått så det blev lite ... inte fel, utan alternativ väg jämfört med den vägen som vi sett ut på kartan.  Men alla vägar bär till havet och efter några rödljus svängde jag in på Highway 1. Sen missade "vi" en avfart igen men det var inget som en elegant u-sväng inte kunde avhjälpa så vi var snart tillbaka på Highway 1 och på väg mot Santa Barbara och Oasis Inns & Suites. Inga problem att somna ovaggad där inte.

Efter att ha avböjt erbjudandet om "extra"hjälp

hittade vi till havet till slut

Highway 1, Ocean Drive, precis utanför Los Angeles. Naaajs!