Min dag i Kalmar del I

Lycka. Lycklig.

Tunga ord och svåra att definiera. Ibland dyker de känslorna upp på de konstigaste av ställen. I lördags satt jag i en Bajamaja i Kalmar vid 22-snåret på kvällen, med ett sendrag av bibliska mått under foten och kunde inte torka mig pga kramp men var ändå fånigt lycklig.

Det hela började kl. 04.30 på morgonen … eller … egentligen började det förra året när jag anmälde mig till Järnmannen men jag hoppar lite i tiden och går direkt till tävlingsdagen.

Fast innan tävlingsdagen hade vi ett s k Prerace meeting, informationsmöte alltså, där man går igenom banan, regler och annat som är bra att veta och tänka på innan loppet. Och även tidsgränserna för de olika grenarna. Jag har på något sätt förträngt och lyckats undvika att tänka på distanserna sedan jag anmälde mig. Det har mest varit coolt att förklara för folk som nyfiket frågar vad en Järnman är för något att man minsann ska simma 3 860 meter, cykla 18 mil och springa ett marathon. Jaja, i en följd och på samma dag såklart. Sen luta sig tillbaka och se deras ansiksuttryck när de tar åt sig informationen. Japp, grynet, så stenhård är jag.

Men på en fällstol på 6:e raden i Kalmarsalen kommer nervositeten och tvivlen krypande längs med ryggraden för att slutligen slå sig till ro i maggropen och gnaga lite. Insikten slår till.

Vad fan har jag gett mig in på?

Hur ska jag klara av det här?

Nu är jag inte så jäkla mopsig längre kan jag avslöja.

Bara cyklingen är ju hur lång som helst och jag har inte cyklat längre än 13,5 mil som längst på träning. Och sen ett marathon på det. Coolt? Jomenvisstserru.

Näpp, det här kommer aldrig att gå.

Det faktum att nästan hälften av de anmälda gör sin första fulldistans är en klen tröst, alla runt omkring mig ser så sjukt mycket mera vältränade ut. Hårda som flinta med rakade ben. Jag är ju bara en mjukis med lurviga ben.

Kommer ut i solen igen och har glömt precis allt de pratade om på informationsmötet. Förlåt, prerace meeting.

Simning in, ingen aning.

Hur många varv på cyklingen, ingen aning.

Löpning ut, ingen aning.

Stackars funktionärer som står utanför i sina brandgula tröjor får exakt samma frågor om och om igen av hypernervösa blåbär. Man tittar på sina printbilder, vänder kartan upp-och-ner. Kartan består av Kalmarsalen, växlingsområdet och Kalmarsund. Inte så svårt att förstå vart man är när man står 5 meter från kajkanten, tittar på en jättelik skylt som det står ”KALMARSALEN” på och till höger finns en ramp upp ur vattnet med mattor på. Men ändå frågar jag vart man kommer upp ur simningen. För en säkerhets skull bara. När jag tackat funktionären och är på väg därifrån hör jag hur nästa person kommer fram ”duuu, simningen, vart kommer man upp egentligen?”. De har verkligen änglars tålamod med oss.

Till slut får jag ge upp, jag nöjer mig med att ha koll på vart simningen startar och slutar och vart skylten med ”cycling out” står någonstans resten ger sig under morgondagen tänker jag. Frågar en fjärde gång när incheckningen startar på morgonen, antecknar det i mobilen och strosar in till stan för att handla frukost. På vägen tillbaka till hotellet passerar jag växlingsområdet igen och kommer på att det faktiskt är ett pastaparty också, de brukar ju vara sådär spännande men här överraskar Järnmannen med en krämig och riktigt god pastasås med kräftstjärtar. Pratar lite med två killar som också sitter vid bordet och slevar i sig av pastan och får lite mod och råg i ryggen när vi pratar om tidigare tävlings- och träningserfarenheter. Jag har ju faktiskt sprungit några maror och ultralopp genom åren och även gjort två HIM så det är inte helt okänd terräng jag ska ut i, jag vet hur det känns att vara igång länge och att humör och energinivån kommer att gå upp och ner under loppet.

När vi käkat klart och önskat varandra lycka till går jag tillbaka till hotellet för att förbereda och packa tävlingsväskan…och det känns bättre. Kanske, kanske kommer jag att klara det ändå, om inget annat så kommer jag att ge det ett rejält försök.

På rummet packar jag ner allt jag behöver, nojjar runt en stund, packar upp allt igen och går igenom det igen. Simglasögonen är med, inte glömma dem som förra året i Sövde. Packar ihop allt i väskan och är nöjd en liten stund, nojjar lite och går igenom prylarna en gång till och bestämmer mig sen för att allt är klart. Har jag glömt nått så har jag, de viktigaste grejorna är med i alla fall.

Ställer larmet på 04.30 och kryper ner i sängen. Tar ett djupt andetag och tänker ”i morgon vid den här tiden…hmmm…nä, i morgon vid den här tiden plus några timmar är jag en Järnman. Fy fan vad coolt.” och sen somnar jag faktiskt.

fortsättning följer.