Min dag i Kalmar del II

Tjohoo, äntligen, med ett glatt tjut skuttar jag ur sängen när larmet på mobilen drar igång kl. 04.30.

… nä, okej, där ljög jag lite, 04.30 är faktiskt väldigt tidigt på morgonen och det känns inte som en helt optimal tid att starta en riktigt lång tävlingsdag på. Men jag är ändå förvånansvärt pigg när klockan ringer, eller är det nervositet? Den andra tanken som slår mig är äsch, jag skiter i det här, jag går och lägger mig igen och ligger i fosterställning hela dagen i stället. Den tanken försvinner dock snabbt igen. Sesså, gaska opp dig Håkan, det här kommer ju att bli kul! Skit samma om du får bryta, då har du försökt i alla fall och har lärt dig vad du ska göra och inte ska göra till nästa år i stället.

Sen är det dags att nojja kring packningen igen och fingra lite på alla prylar, packade jag verkligen allt igår kväll? Ja, antagligen, eftersom jag nojjade runt på rummet femtioelva gånger igår och kollade att allt var packat och innan det har jag nojjat runt hemma i lägenheten femtioelva gånger för att kolla att allt är packat och klart innan jag bar ut det i bilen.

Byter om till tävlingskläderna, cykelbyxor med hängslen och den tjusiga Salvaranitröjan och sen marsch ner i köket, första snoozen ringer och 10 minuter har redan gått. 

På väg ut genom dörren tänker jag när var det nu man fick börja checka in i växlingsområdet, justja, det hade jag antecknat i mobilen. Bra tänkt där.

Vänder i korridoren, går tillbaka och hämtar nyckeln, låser dörren och tassar ner i köket.

Frukost i grisottan = tvångsäta. Det bara är så när man tvingar sig själv till att äta en 3-4 gånger så stor frukost som vanligt vid en tidpunkt då man oftast sover riktigt djupt. Sätter mig mittemot en kille som tuggar sin gröt, och tuggar…och tuggar…och tuggar. Till slut sväljer han och vi tittar på varandra, jädra dumheter, man är nog inte riktigt klok säger vi i mun på varandra och ler. Han säger att frukosten är det svåraste med triathlon, ge mig 18 mil cykling vilken dag i veckan bara jag slipper sitta och tvångsäta frukost mitt i natten, fortsätter han. Vi kommer dock fram till att det är ett okej pris att betala, i efterhand kan man se tillbaka på det här och le lite. Tror vi. Ingen av oss har gjort det här tidigare, han är också blåbär på det här med långdistans.

En annan kille som visar sig vara ingenjör från Västerås och jobbar i hålet till Citybanan i Fatbursparken vid Medis slår sig ner och snackar lite samtidigt som vi avverkar våra respektive frukostar. Vi diskuterar matstrategi på cyklingen och jag brer mina tunnbrödrullar som jag ska ha med mig som lunch, tanken är att de ska vara ett skönt avbrott till all Vitargo och alla energibars. Efter ett tag går det inte att äta frukost längre, müslin bara växer i munnen och jag ger upp att äta mera, önskar de två andra lycka till och går upp på rummet.

Samlar ihop allting, tar på mig löparskorna och ögnar igenom väskan, kollar att våtdräkt och cykelskor är med, resten ordnar sig säkert. Nu ids jag inte nojja mera utan tar cykeln på ena axeln och väskan på andra och går ner. Möter en hel del kolfiber på vägen ut på gatan och känner mig lite som kusinen från landet med min vanliga linjehoj som inte ens har tempopinnar.

Inne i växlingsområdet är det ännu mera kolfiber, alla verkar ha anammat devisen att cyklarna på taket ska kosta mer än bilen de transporteras på. Grannen i fållan bredvid mig, nummer 25, har pimpat sin cykel och tejpat fast snusdosan på ramen med en massa silvertejp. Det ser ganska kul ut och han erkänner att han aldrig tagit någon snus under en tävling men att den måste vara med för att han ska känna sig helt lugn.

Tar en bild på mig själv i växlingsområdet som inte blir så bra, fumliga fingrar och en hel del tävlingsnervositet gör att *klick* fan, andra försöket blir inte så bra det heller men utan pekfinger tvärs över bilden får det duga. 

Ut med bilden på Fäjjan med ett käck ”dags att motionera lite” som autocorrect ändrar till ”dags ätt motionera lite”. Äsch, skit samma, dags att kränga på sig våtdräkten och bege sig till stranden. Nu har tävlingsnerverna verkligen kommit, jag är inte så stabil när jag krånglar med systempåsen på fötterna för att få på mig våtdräkten och jag håller på ett tag men till slut sitter den där. Schlurrp, så är man inpackad i neopren, lite lätt svettig och som sagt…nu känns det nervöst.

Radar upp prylarna till cykling och löpning, lägger ut handduken, fipplar lite med Garminklockan så alla satelliterna kan berätta för den att vi är i Kalmar. Kollar av att alla prylar är med och uppradade som de ska igen, tar ett djupt andetag, nu djävlar, och går ner till Kattrumpans badplats.