Min dag i Kalmar del III

Väl på plats på stranden infinner sig lugnet, glädjen och tillförsikten. Det är en kvart kvar till start och inte någonting kvar att göra mer än att vänta och sen göra. Första gula bojjen ligger några meter ut bara så det lär inte blir några problem att hitta rätt. Dessutom lär 700 pers kasta sig ut i vattnet före mig och de kommer också att synas.

Sjunger nationalsången, det är ju SM, och väntar en stund till.

En minut till start. Spottar i simglasögonen så att de inte ska imma och sätter de till rätta.

Tut-tut-tuuuut-tut-tut. Och där var vi igång. På väg ner i vattnet tittar jag ut över alla de andra som är ute i vattnet, armar som vevar, ben som sparkar och då infinner sig lugnet. Nu är det bara att göra kvar.

Kommer ut i vattnet och börjar simma, det är en behaglig temperatur och inte så farligt trångt. Jag tar det lugnt och försöker hålla ut några meter extra vid bojarna, inbillar mig att jag vinner mera på att hitta rytmen och få simma ifred än vad den kortare vägen ger i tidsvinst. Kommer in i en skön rytm och på varje andning vänder jag upp ansiktet mot solen som tittat fram bakom molnen och i bakgrunden skymtar jag Ölandsbron. Huuur många bultar finns det i Ölandsbron, följer mig som ett litet mantra hela simningen utan att jag kan dra mig till minnes hur många det var. Det kunde jag en gång i tiden.

Varvar uppe på Kattrumpans strand efter ca 45 minuter vilket är lite snabbare än vad jag simmade i Sövde. Tar emot en mugg vatten och funderar på om jag simmat för fort när jag går i vattnet igen. Nä, troligtvis inte, jag simmar fortfarande nästan helt utan ansträngning, tar det väldigt, väldigt lugnt. 

Blir lite illamående på andra varvet, vattnet i Kalmarsund är inte så gott, det gungar lite i vågorna och jag har fått vatten i örat. Sista kvarten börjar glasögonen göra ont också men då är det inte så långt kvar så det gör inte så mycket.

Får hjälp upp ur vattnet och som vanligt gungar det till lite när jag får fast mark under fötterna och den där krampen i vaderna som ligger och lurar när man simmar långt försvinner. En funktionär (jag kommer att älska dem under loppet) tar tag i min arm och frågar hur jag mår, han blir snabbt nöjd när jag tar av mössa och glasögon så han ser mitt leende. Inga problem svarar jag, nu är det ju bara cykling och simning kvar. Han ler lite och jag skyndar vidare efter att ha klarat av simningen utan att anstränga mig på 01:32:07. 

Krånglar mig ur våtdräkten på vägen mot växlingsområdet och hittar lätt fram till min cykel. Jag har fått startnummer 27, nämligen, ledet nästlängst fram i växlingsområdet tillsammans med Ted Ås, Erik Strand, Pontus Lindberg och de andra som har chans på att vinna. De ligger alltså en bit framför mig i tävlingen så det är nästan helt tomt på cyklar i min rad. Smooth.

Kliver ur våtdräkten och upp på handduken, torkar av fötterna så noga som möjligt, klämmer ut en rejäl klick Inotyol mellan varje tå och drar på sockarna. Snabbt men utan att stressa på med cykelskorna, ner med hälen ordentligt, pannaband, cykelhjälm, nummerlapp, handskar, Garmin och sist men inte minst ner med tunbrödrullarna ryggfickorna. Hjälper grannen att få ner linnet på ryggen, han med snusdosan, blöt kropp och triathlonlinne som korvar på ryggen är nästan omöjligt att vinna över. Och sen stapplar jag ut mot cyklingen, man är inte så smidig i cykelskor på kullersten. Växlingen tar 09:38, utrymme för förbättring till nästa år alltså.

När jag kommer ut på cyklingen möts jag av … motvind. Pi katten, inte roligt alls och bara att ta det lugnt på lätta växlar och hög kadens. Börjar äta så fort jag kommit ut ur stan och upp på landsvägen, tar den första energibaren ur ramväskan läser att den ska smaka pepparkaka. Spännande. Slukar den i snabba tuggor och sköljer ner med ljummen, nästan krämig Vitargo som ska smaka grapefrukt. Brrrr, ryser till lite, grapefrukt? Jaja, gott att få bort smaken av havsvatten i alla fall, man får vara nöjd med det lilla som flickan sa när hon satte sig på en napp. Sätter mig tillrätta på cykeln och låter benen gå iväg bara, bestämmer mig för att inte ta i eller på något som helst sätt pressa mig själv under cyklingen. Då sänker jag hellre tempot till löjligt långsamt. Jag ska springa en mara i kväll också påminner jag mig själv och tittar på klockan, 09.30, ufff, det här kommer att bli en lång dag.

En massa kolfiber susar förbi mig redan på vägen ut mot första varvningen, de har alla rakade ben som ”riktiga” cyklister och ligger i tempobågar, ganska många har diskhjul och tubdäck. Jag ignorerar och koncentrerar mig på min känsla, det ska kännas lätt, lätt, lätt, fortfarande har jag inte cyklat mer än några mil. På vägen ut står det ett glatt gäng med massor av klockor och bjällror och hejar på oss cyklister, jag vinkar glatt och tjoar när jag trampar förbi. Det är sånt som ger energi för resten av varvet.

På andra varvet kommer en Fredrik ikapp, han saktar ner bredvid mig och frågar om jag hänger på Funbeat, jag svarar lite förvirrat och sen säger han något till innan vi önskar varandra lycka till och han drar iväg. Jag sitter som en fågelholk på cykeln en stund men klarar inte av att placerar honom och inser  att det är det dags för lunch, hjärnan är inte riktigt med. Får rodda lite med plastpåsen som jag har tunnbrödrullarna i men det är det värt, ååå vad gott med riktig mat, rökt medvurst och ost i stället för Vitargo och energibars. Sparar sista halva tunnbrödrullen till tredje varvet just för omväxlingens skull, märker att magen inte alltid är överlycklig över all syntetisk mat och dricka som jag knölar i mig. Vinkar glatt till gänget med bjällrorna och tjoar nått kul i stil med ”vi kommer från andra hållet också” när jag märker att jag överraskade dem lite. De svarar med att skramla lite extra.

På tredje varvet efter ca 12 mil går det trögt att äta, magen protesterar så jag väljer vanligt vatten vid langningen. Sen försöker jag gissa vilken smak det är på energibarerna innan jag läser på förpackningen men gissar bara fel. Vet inte om det beror på att jag börjar bli trött eller för att syntetiska smakämnen är just syntetiska. På vägen ut mot sista varvningen passerar jag en såndär ”riktig cyklist” som står i vägkanten med punka. Ha! Där fick du för din kolfiberram och svindyra fälgar med tubdäck. Hade du hållt dig till lite tjockare däck hade du säkert inte punkterat men nänä, du chansade lite, allt för att spara några gram i vikt och nån procents rullmotstånd, tänker jag när jag svischar förbi. Blir lite fundersam och skamsen över min skadeglädje och inser att jag börjar bli låg på energi. Gräver fram en bar, tar en tugga och gissar på att det är jordgubbssmaken jag fått fram. Läser ”chocolate/vanilla” på paketen. Bråkar fram sista tunnbrödrullen också och trycker i mig den med, det är lika bra att passa på när magen inte protesterar tänker jag och ber en tyst ursäkt till killen vid vägen för att jag var elakt skadeglad. Tar några klunkar Vitargo, mmmm, vad gott *burp* och sätter mig tillrätta för de sista fem milen cykling. Men efter bara en liten stund får jag ställa mig upp, satan vad ont i arslet det gör nu. Och i händerna. Det ömmar och domnar i alla kroppsdelar som har kontakt med cykeln faktiskt och jag börjar verkligen längta efter att få börja springa. Tur att det är medvind och lite nerför på vägen in mot stan och växlingsområdet, dels tar man igen en del av tiden man förlorat i motvinden ut mot varvningen och dels är det lättare att kunna resa sig upp och försöka skaka loss. 

En snubbe i en vanlig grön bomulls-tshirt trampar förbi mig, igen, vi har växelvis kört om varandra under hela cyklingen och nu verkar det som att han lagt på en extra rem sista 3 milen. Skrammelgänget har lämnat sin plats och det känns lite ensamt men det är inte långt kvar av cyklingen nu, snart har jag avverkat mina 18 mil. Snart är det bara Maran kvar.

På väg in i stan och växlingsområdet sänker jag farten och börjar förbereda mig för löpningen, lite TdF-känsla i de sista svängarna med kravallstaket och mycket folk och där, helt plötsligt, skriker någon ”HEJA HÅKAN, kom igen nu!” på klingande dalmål. Va fan, nu hallucinerar jag på riktigt tänker jag och undrar vad det är de stoppat i energibarerna egentligen. Man kanske inte ska vara så snabb att döma ut atleter som skyller sin doping på att tillverkarna stoppat skumma svampar i deras kosttillskott. Men så dyker det upp ett ansikte jag känner igen, Johan Esters! Och där står Sara och ser snygg ut i ett par coola solbrillor! 

Men…vad…hur …vad gör NI här, kväker jag ur mig. Johan hakar på ner till växlingsområdet och förklarar genom staketet samtidigt som jag växlar till löpning. Gissa hur mycket av förklaringen jag förstår. Men det gör inget, jag blir så glad! Det har plötsligt dykt upp kompisar som hejjar på mig och det ger massor av energi. Poserar glatt för Johan när han tar bilder och pladdrar på, har för mig att jag berättar att man får ont i ändan av att cykla 18 mil och att jag är glad över att äntligen få växla till löpning men jag är inte riktigt säker. Hittar inte energigelerna jag skulle ha med mig på löpningen men ignorerar det och trycker ner kepsen på huvudet och lufsar iväg med Johans röst bakom mig ”kom IGEN NU, det här kan du, det är det här du är bra på!” Fan vad rätt han har tänker jag när jag rundar bajamajorna och springer över mattorna för chipstidtagningen.

Cyklingen avklarad på 06:35:44, vilket jag är nöjd med, 25 minuter snabbare än den grova planeringen jag hade innan loppet. 

Växlingen tog 05:04, även här finns det utrymme för förbättring men nästa år kanske jag inte ska stanna och posa för fotografen när jag växlar.

Fylld av energi, överraskad och glad lufsar jag iväg på löpningen, sådärja, bara en mara kvar. Piece of cake. Försöker räkna på vilket tempo jag måste hålla för att komma in under maxtiden men ger upp efter ett tag, man är inte så smart efter ca 8 timmars motionerande, och inriktar mig på att hitta ett tempo som jag kan hålla hela vägen. Kommer ut på den första raksträckan och redan efter 3 kilometer inser jag att jääävlar vad det här kommer att bli tungt. Skönt att hoppa av cykeln men solen gassar, det fläktar inte så mycket från havet som jag hoppats på och jag vet att min akilleshäl är just temperaturen. Blir det för varmt är jag rökt. Redan efter första vätskestoppet där jag drar två muggar vatten över skallen, dricker vitargo och cola, äter chips och energibars börjar jag titta på klockan och räkna efter hur många timmar det är kvar till maxtiden. Inget bra tecken. Första halvan ska egentligen bara handla om att hålla nere tempot, inte räkna på tider. Huvaligen. Men jag tuggar på, bestämmer mig för att ge det en ärlig chans i alla fall och om det inte funkar så ska jag i alla fall gå ner med flaggan i topp.

Efter ett tag kommer jag ut i skogen och träden ger underbar skugga, kanske-kanske, det kan gå. Kom igen. Jag är tvungen att peppa mig själv redan på första varvet, redan innan jag ens rundat konen ute vid 7 kilometer. 

Då dyker den första av livräddarna upp; villaägarna med trädgårdsslangarna. Hjältarna som står ute en hel jäkla dag bara för att hjälpa till och skölja vatten på överhettade löpare som mig. Jag njuter tacksamt av att bli avspolad, får kepsen dränkt i kallt vatten och tackar några gånger till innan jag lufsar vidare. Hoppet lever. Men så fort jag kommer ut i solen igen så känns det som att bli stekt. Usch. Jobbigt, jobbigt, jobbigt. Hasar mig ut till varvningen, tar tacksamt emot peppningen från funktionärerna där ute, tittar på klockan och försöker febrilt räkna hur länge till jag kan hålla på. Sänker tempot lite och tar taktiska gå-vilor i skuggan.

Inne vid varvningen tjoar Johan och Sara, men just där och då känns det inte bra. Tankarna på att bryta har dykt upp. Efteråt säger Johan att jag såg jäkligt sliten ut vid första varvningen och det är precis så det känns. Slitet, jobbigt och nästan olidligt varmt. Men jag försöker bita ihop och tänka på att om jag klarar av det här varvet också så är jag halvvägs. Jag kan inte bryta nu.

I början av växlingsområdet får jag det första gummibandet runt handleden, det gröna bandet, som symbol för att jag sprungit första varvet. Försöker vara glad för det, high five:ar några åskådare, rundar växlingsområdet och ger mig ut på den första långa raksträckan igen. Ut i solen. Blir omsprungen av några löpare med två armband, de är alltså ute på sista varvet, jamen bli trötta då för helvete tänker jag. Tvingar mig själv att fokusera om, nu gäller bara att sätta ner ena foten framför den andra. Inget annat.

Drickastopp, två vatten över huvudet, svepa en mugg Vitargo, en mugg cola, in med lite chips och energibars, en mugg vatten att skölja ner smulorna. Det börjar bli riktigt jobbigt att dricka och äta också så jag hoppar in i en Bajamaja. Kommer ut några kilo lättare och lufsar vidare. Gå-vila i skuggan och äntligen en vind som fläktar.

Nytt drickastopp, två vatten över huvudet, svepa en mugg Vitargo, en mugg cola, in med lite chips och energibars, en mugg vatten att skölja ner smulorna. Lufsar vidare.

Nytt drickastopp, två vatten över huvudet, svepa en mugg Vitargo, en mugg cola, in med lite chips och energibars, en mugg vatten att skölja ner smu”KOM IGEN NU, heja Malmö…eller Skåne, det här klarar vi!” brölar plötsligt en skäggig kille som jag möter, jag hajjar till och det tar en liten stund innan jag kommer på att det är en av killarna som jag satt och slevade pasta med i går eftermiddag. Plättlätt, skriker jag till svar och hör hur han skrattar till, kör hårt nu fortsätter jag och får en tumme upp som svar.

Det ger lite extra energi och något annat att fokusera på så jag bestämmer mig för att high five:a så många åskådare som möjligt. Suga åt mig så mycket som möjligt av alla hejjarop, skit samma om de hejjar på någon annan, jag tänker vinka och ta åt mig i alla fall.

Passerar gänget i brassestolarna med Kicki-festisarna, jag vinkar och tjoar och de svarar med högljudda hejjarop, antagligen glada över att någon av alla som hasar förbi ger livstecken ifrån sig.

Ungarna på gräsplätten vid badplatsen kivas förtjusta över att få plats när jag hojtar på dem, kom igen nu ungar, är ni med?! åååÅÅÅHEJ! Och så en svettig high five på det.

Ett äldre par under träden vid en parkering klappar händerna och jag ler stort, vinkar och tackar och orkar hasa vidare till nästa drickastopp.

Det är fortfarande ångestframkallande jobbigt, jag tittar fortfarande på klockan hela tiden för att försöka förstå om jag har en chans att komma in under maxtiden utan att komma fram till något bra svar, men det är lite mera uthärdligt.

Stannar länge vid varje trädgårdsslangsdusch och får vatten spolat över mig, allt för att desperat sänka kroppstemperaturen.

Till slut kommer jag ut till konen och varvar.

Jag är halvvägs, gud vad underbart! Fan, det är drygt två mil kvar, nu skiter jag i det här.

En stund senare kommer jag in till drickastoppet med trädgårdsslangsdusch och jag ändrar mig, jag fortsätter. Står länge och får kallt vatten över huvudet. Har fortfarande inte fattat om jag har en chans att komma in under maxtiden men jag tror att det kan gå även om jag tar regelbundna gå-vilor när det är skugga. Klappar takten när jag lite senare passerar partygänget som tagit ut stereon och spelar hög musik, stämningen är på topp och de high five:ar glatt. Jag är mest trött och sliten.

 

Precis innan man kommer in mot stan viker löpbanan av till höger, går under ”stora vägen” och in i ett litet skogsområde. Det känns jäkligt ödsligt och tungt just det här varvet men såhär i efterhand har jag för mig att det är ungefär här som jag ser en gul tröja som jag känner igen. Anders Ström, som jag pratat lite med i Sövde, stapplar där framme och jag har något att ta sikte på.

Inne vid varvningen står Johan och Sara och hejjar och den här gången känns det faktiskt riktigt bra, jag blir väldigt glad över att få det röda gummibandet som bevis på att jag nu varvar för att gå ut på det sista varvet.

Det ÄR Anders som jag hunnit ikapp också, vi pratar lite i växlingsområdet och när vi rundar bajamajorna och ser tiden säger han ”tvåochförtifem kvar, då kan man gå hela vägen och ändå hinna” och där klickar det till i mig. Jag kommer att klara det. Om en stund (ett väldigt relativt begrepp) kommer jag att vara en Järnman. Det här kommer att gå. ”Men det är ju jävligt onödigt att dra ut på det mer än nödvändigt”, fortsätter han och springer ifrån mig ut på första raksträckan. 

Men det gör ingenting för jag kommer också att klara mig, jag ska bli en Järnman. Lufsar iväg i något som ska föreställa löpning och får nästan tårar i ögonen när jag tittar ner på handleden, jupp, två armband och det betyder bara ett varv kvar. Två timmar och fyrtiofem minuter på mig att hinna lite drygt 14 kilometer, det ska inte vara några problem.

Genast blir allt lättare, jag hejjar på folk jag möter ”kom igen nu, bit ihop, snart är vi klara” och eftersom det börjar bli sent på dagen så sjunker temperaturen också och blir mer uthärdlig. Möter killen i gröna t-shirten från cyklingen och vi hejjar glatt, byter några ord innan vi fortsätter på varsitt håll. Tittar ner på klockan och märker att den har dött, batteriet har tagit slut. Därmed vågar jag inte stanna och ta gå-vila utan tvingar mig att lufsa hela vägen ut till vändningen. Det går lättare nu, jag pratar och high five:ar med publiken som är kvar och peppar mina medtävlare. Nynnar för mig själv att ”just i dag är jag stark, just i dag mår jag bra, jag har tron på mig själv, på min sida”.

När jag rundar konen för sista gången tackar jag tjejerna som sitter där för i dag och de svarar glatt tack själv. Tittar på klockan som är uppsatt vid vändningspunkten och småfnissar, goooott om tid, jag kommer verkligen att bli en Järnman i år! Ja och välkommen åter, hör jag en av tjejerna ropa efter mig. Haha! Glömm dä!

Nu är det bara defileringen kvar, jag försöker höja tempot lite och det ser nästan ut som att jag springer igen. Jag tackar funktionärerna på drickastoppen hela vägen in mot stan och varenda en svarar ”välkommen åter nästa år” eller ”vi ses väl nästa år igen” och plötsligt börjar jag vänja mig vid den tanken.

Nu har jag kommit ikapp den gula sköldpaddan också, Anders alltså, och vi pratar lite grand. Han har hittat en kompis till att springa med och jag märker att jag har lite mera fart i benen än vad de har. Det är inte så att jag spurtar genom skogen men de sista kilometrarna är så lätta, så lätta. Jag nynnar för mig själv och upprepar för mig själv att snart är jag en Järnman.

Kommer äntligen och till slut in i stan och börjar närma mig växlingsområdet, den sista tappra publiken är på väg hem men de stannar och ställer ner sina campingstolar och fikakorgar för att applådera mig när de ser att jag är på väg in mot mål. 

Och där är Sara och Johan, de är kvar! De hejjar och skriker och jag har 300 meter kvar. 

Jag får tårar i ögonen igen och blir så glad, så glad. 

När jag springer förbi dem känns lyckan fullständig och total, det kan inte bli bättre än så här. Men plötsligt hör jag Johan springa bredvid in mot växlingsområdet, han vrålar nått om att snart är jag en Järnman och då blir det ännu lite bättre.

Rundar sista kurvan och kommer in på upploppet och gör flygplanet som jag brukar, jag ler riktigt, riktigt stort och passerar mållinjen med armarna i vädret.

Det är helt magiskt. Jag är så sjukt nöjd med mig själv, jag är så sjukt stolt och det känns underbart.  

Lycklig.