Zäta bloggar ... ibland: Kalmar 2013

Till att börja med vill jag Lovebomba Johan, min ingifta IronFamily, så att säga.

Han är outröttlig, med hjälp av lite öl och god mat, när han stöttar och hjälper oss IronMen under hela tävlingen. Han delar ut salt lakrits om man vill ha det och när jag lufsar förbi en fullsatt uteservering skriker plötsligt a l l a mitt namn eftersom han övertalat dem med ”om jag hejar på era kompisar så hejar ni på mina”. Helt fantastiskt! För en liten stund glömmer jag bort mina trötta ben och ler förnöjt.

Dessutom cyklar han och hämtar pizza efteråt. Vad mer kan man begära?

Johan.

You. Are. An. IronFamily!

Dagen efter sover min lilla IronFamily så sött. Johan behöver inte ens kompressionstights för att återhämta sig.

Men nu en stunds beklagan: jag har inte kunnat träna ordentligt under året eftersom lilla baconvaden trilskats mest hela tiden. Två steg fram och ett steg bak skulle man kunna säga men eftersom jag haft en bristning i vaden så har jag inte gått så mycket alls. Det har mest varit gummisnodd och rehabbande istället och en vad som beter sig som knaperstekt bacon.

Jaja, jag vet, det var inte bara en IronMantävling i Kalmar den 17 augusti utan även SM i lama ursäkter men jag måste bara få ur mig en del av frustrationen.

Eftersom problemet med vaden har dragit ut på tiden har jag nästan varit deppig och tappat en del motivation, det kvittar ju hur bra jag simmar och cyklar, om sen vaden bestämmer sig för att krångla så får jag inte lov att springa i alla fall. Jag har inte tränat alls så mycket som jag velat och framför allt inte kunnat springa så mycket som jag velat för att kunna förbereda mig ordentligt.

Samtidigt konstaterar jag att min kropp trots allt ställer upp på alla mina idéer utan att protestera allt för mycket. Vaden är ju läkt nu och jag har (med hjälp av sjukgymnast) insett att jag måste träna på lite saker som jag inte behövt träna på tidigare. Att böja sig ner efter vattenflaskan räknas inte som rörlighetsträning längre.
Men utöver den här påminnelsen om att jag inte är ung och odödlig så har jag aldrig haft några skador. Inga blåsor eller skavsår att prata om, inga ömmande knän eller ond rygg eller annat mer allvarligt sådär. Min kropp tuffar på bara och hänger med på alla roliga lopp jag anmäler mig till och det är jag så väldigt glad och nöjd över.

Berg-och-dalbana i sundet

Plötsligt är alla förberedelser över och vi är på väg ut på bryggan. Nervositeten och insikten om att man är på väg att göra något ganska omöjligt slår till. Jag kramar om Therese, som vanligt kan man ju säga nu när det är andra året i rad som vi gör det här, och sen går vi ner i vattnet. Tar några djupa andetag för att fokusera lite samtidigt som jag tittar mig omkring och ser alla starka triatleter som ivrigt väntar på att bli ivägsläppta. Nytt för i år är att vi båda har öronproppar så ingen av oss hör Kenta ”just idag är jag stark” eller nationalsången, i efterhand förstår jag de konstiga blickarna runt omkring oss när vi med öronproppshöga röster pratade om just det samtidigt som låtarna spelades.

Och vet ni … jag kissade i vattnet precis innan starten. Fniss :-)

*PANG* startskottet går. I vanlig ordning är det mer vattenrugby än simning i starten och det är väl ok när drygt 1800 pers drar iväg samtidigt … men … ärligt talat, hörrni. Lär er simma frisim! Jävla bröstsimmare som tvunget ska ligga långt fram och sparka och sprattla. I år hade jag en häl som kanade av revbenen men sitter en sån spark så dör man ju. Om man lägger minst 5-600 träningstimmar på ett år så borde man orka med att ta 25 av dem och lära sig simma ordentligt. Hur svårt kan det vara?

Och NEJ, bara för att det blir trångt och eländigt när vi rundar bojarna så betyder det inte att man ska byta från frisim till bröstsim. Simma hundsim om det blir trångt och går långsamt, våtdräkten gör att du flyter så du behöver inte få panik. Ska du tvunget hålla på med bröstsim så är armtagen, till nöds, godkända, men ge fan i bentagen! Allt det här vet vi alla redan så jag förstår inte vad problemet är.


De nya simglasögonen, satt som en smäck så jag slapp huvudvärk som förra året. Inte konstigt att man är glad!

Simningen gick i alla fall bra, tyckte jag, när jag fick fritt vatten. Kom in i ett skönt gung i vågorna och hade grupper framför mig att sikta på. Fick tömma glasögonen några gånger i början efter att ha fått en arm över skallen i starten så de lossnade men det var inga problem. Allt flöt på riktigt bra.
Öronpropparna var också riktigt bra, när jag tog mig upp för rampen var jag … kanske inte elegant i mina rörelser men inte heller sjösjuk och gungig i knäna som förra året. Mycket bra och är något som rekommenderas.

Min tid: 1:28:26

Pedro Gomez, som vann tävlingen: 48:30

Det blåser som fan på Öland

Som vanligt tyckte jag att jag skyndade mig allt vad jag kunde i tältet, slet av mig våtdräkten och snabbt på med cykelhjälmen, inhalera ½-liter Resorb och snabb som en vessla ut till cykeln. Men på något sätt lyckades jag ändå ta drygt 9 minuter på mig, Pedro tog bara 1:46 på sig för att byta om. Utrymme för förbättring till nästa år alltså.

Cykeln var i år pimpad med några tjusiga klistermärken, Lisa Lantto tänkte beställa klistermärke med sitt namn på till sig själv men spårade ur lite och beställde till alla i klubben som var anmälda till Kalmar. Jag gillar när det spårar ur sådär och tycker att det är fett coolt med mitt namn och klubbmärke på cykeln.

Fett coolt, nästan så man tror att jag är proffs.

Väl uppe på cykeln kändes allt bra, förutom en liten detalj: vinden! Jag vet, det är lika för alla och inget man kan göra åt men tvi vale vad det blåste! En såndär envis, stadig och rejäl motvind som man till slut blir förbannad på. Men sluta blås då för i helv…men det gjorde det ju inte såklart. Bara att kura ihop sig och försöka hantera. Mitt sätt att hantera den på var inte det bästa för jag ville så gärna slå min tid från förra året så jag trampade på och försökte hålla uppe tempot. Ett utmärkt sätt att köra slut på benen inför löpningen men det ignorerade jag just då och tjurade på i motvinden.
Dessutom hade jag svårt för att äta och dricka i år, det brukar vara mitt minsta problem med min Selectakaffehärdade plåtmage (aaa, IronMan med plåtmage, hängde ni med på den vavavava :D) men i år funkade inte ens tunnbrödrullarna. Jag lyckades tvångsäta några energibars och dricka några flaskor energidryck men sen tog det stopp. Jag vet inte om de bytt sportdryck men var den inte osedvanligt äcklig i år? Räddningen blev coca cola. Ni vet den där myten om sockerstinna barn som blir hyperaktiva av läsk? Den är inte sann. Jag sörplade i mig ca 3½ liter cola men var ändå trött sista 3 milen in mot mål och insåg väl redan då att det där med att springa en mara kan bli lite tufft.


Fortfarande fokuserad för framgång på cykeln.

Min tid: 6:04:26

Pedro Gomez, som vann tävlingen: 4:33:42

Trötta ben genom ett gungande, sjungande Kalmar

Att börja springa är alltid lika skönt efter cyklingen, det är skönt att hoppa ur sadeln och göra nått annat en stund.

En stund.

Efter några kilometer kommer insikten att det är ca 38 km kvar och mina ben är ganska kokta efter att jag varit överambitiös på cyklingen. Det kommer att bli en jobbig avslutning alltså.


Sjukt impad att fotografen lyckats få så mycket fart i bilden. Här är jag trött, sliten och det går inte fort.

Redan ut mot första varvningen får jag ta några "gå-vila" förbi drickatälten men de fantastiska funktionärerna hejar och peppar så man orkar lufsa vidare en liten bit. Till och med Iron-Therese som brukar skutta förbi mig kvittrande glad efter bara nån kilometers löpning var lite trött och sliten när hon kom ikapp. Jag var lite osäker på om jag skulle tolka det som något positivt, phiu, jag är inte ensam, även erkänt starka löpare är trötta, eller om det var något negativt, åh shit, även erkänt starka löpare är trötta, men det sysselsatte mig en liten stund på väg in mot stan i alla fall.
När man väl kommer in i stan känns allt bra igen, det är så mycket folk och alla klappar händerna, hejar och ropar mitt namn. Jaja, jag vet, namnet står på nummerlappen men det är en så fantastisk känsla i alla fall så man springer med ett stort leende genom stan. Sen blev det tungt igen, trots alla trädgårdspartyn i villaområdet ut mot vändpunkten så fanns inte orken och energin i kroppen. Jag började gå. Trots att jag hade lovat mig själv att springa hela vägen, oavsett hur långsamt och segt det än kändes så skulle jag springa. Men det gick inte, helt enkelt. Usch och tvi vad trött jag var. Ett tag hade jag sällskap av Alex från Argentina och vi var överens om att årets tävling var en av de jobbigaste någonsin.
Inte ens när Lisa kom ikapp på sista varvet orkade jag bita ihop och hänga med. Men när man väl kommer in mot mål på sista varvet och kan börja njuta av att snart vara klar så är känslan h e l t fantastisk.
Det är magiskt.
Underbart.
Och bra mycket bättre än en bal på slottet! I år hade jag tur att komma nästan helt själv på sista rakan så publiken hade som inget val, den enda som fanns att heja på var jag :-)